Artikel 4, sarhalosamtalsterapi.se. Skriven 2026-10-01.
”Jag vet inte vad jag vill.” Det är en mening jag hör ofta, både av personer jag möter i mitt samtalsrum och av människor i mitt privatliv. Ofta sägs det med uppgivenhet och med tron om att alla andra tycks veta precis vad de vill och att de styr sitt liv från inre agens. Men är genomsnittspersonen verkligen i kontakt med din egen vilja?
Efter år av att anpassa sig, prestera, hålla andra nöjda och undvika konflikt, är det inte konstigt om den egna viljan blivit svår att höra. För många har viljan fått konkurrens av andra mycket högre inre röster.
Vem pratar när du säger ”jag borde”?
I artikeln om delpersonlighetsarbete skrev jag om hur våra delar en gång uppstod för att hjälpa oss att stå kvar i kontakt och bli accepterade av vår omgivning, ofta i barndomen och tidig tonårstid. Merparten av de här delarna blir experter på att veta vad som förväntas, vad som är säkert, vad som gör andra nöjda. Men de tränas sällan i att fråga: men vad vill jag?
Så när du försöker svara på frågan ”vad vill jag med mitt liv, min relation, mitt jobb?” är det ofta inte tystnad du möter, utan ett röststarkt ”borde”. Jag borde vilja det som är ansvarsfullt. Jag borde vilja det som gör mina föräldrar stolta. Jag borde vilja det som ser bra ut utifrån. De rösterna är inte onda, de är beskyddande delar liknande de som beskrivs i artikeln om självkänsla — de försöker bara styra dig bort från risken att bli avvisad, dömd eller väcka besvikelse hos andra.
Problemet är att ett liv byggt enbart på ”borden” sällan känns levande. Det kan se helt rätt ut utifrån, och ändå kännas tomt inifrån.
Inom psykosyntesen, den terapiform jag är utbildad i, talar man om Självet – ren medvetenhet och vilja – som finns i oss alla, bortom våra olika delar. Både medvetenheten och viljan går att träna upp, ungefär som en muskel. Tränar vi dem sällan, och lever mest i våra överlevnadsdelar, är det inte konstigt om den sanna viljan sällan får komma till tals.
Viljan är en sorts ren kraft, nära sammankopplad med ditt genuina, autentiska jag. Den går att likna vid dina mer genuina barndelar: de delar som tydligt visste vem de ville leka med, var de ville sitta, vilket kreativt projekt de ville dra igång. En längtan som var renare, mindre färgad av omgivningens förväntningar. Vilja och agens handlar om att hitta tillbaka till just den inre ofärgade rösten och träna på att lita på och följa den.
Kroppen som guide till att känna in din vilja
I mitt samtalsrum möter jag ofta klienter som står inför frågor formulerade som ett vägval: ska jag stanna eller gå, säga ja eller nej, satsa eller vänta. I sådana frågor brukar jag guida mina klienter till att lägg märke till vad som händer i kroppen när du föreställer dig att du faktiskt tar ett steg i en viss riktning. Blir andningen djupare eller mer ytlig? Sträcker du på dig, eller kurar du ihop dig? Känns det som en rörelse framåt, eller som att något drar sig undan?
Genuin vilja har ofta en kvalitet av öppning i kroppen, ett slags ”ja” som breder ut sig, även om det som väntar är skrämmande. ”Borde” har oftare en kvalitet av sammandragning, en spänning som ligger och väntar på godkännande utifrån. Skillnaden är sällan glasklar från början, men med övning går den att känna igen.
Andra gånger är det inte ett vägval klienten bär på, utan en mer diffus känsla av att stå vilsen, utan kontakt med sin vilja överhuvudtaget. I sådana situationer tar jag ofta hjälp av ett verktyg jag kallar viljetrappan: viljan föreställd som en trappa med fyra steg, från ”Jag har ingen vilja alls” och en känsla av maktlöshet, till ”jag är vilja”, där du förverkligar det du längtar efter och tar ansvar för att röra dig mot det.
I terapirummet utforskar vi trappstegen genom att röra oss i rummet, ett steg i taget, och känna efter hur varje trappsteg faktiskt känns i kroppen. Ofta söker vi oss tillbaka i minnet till situationer i livet där du stått på just det trappsteget, så att kroppen får påminna sig hur det kändes. Sedan letar vi tillsammans efter ett gestaltande kroppsuttryck för de senare trappstegen. Hur känns det i kroppen? Hur ser det ut, om det fick en hållning eller en rörelse? Och kanske viktigast: hur kan du ta med dig just den känslan och rörelsen in i vardagen och in i det du faktiskt tampas med just nu?
Det blir tydligt hur viljans röst talas genom kroppen och övar dig i att förnimma kontakten med den egna viljan igen, så att du lättare känner igen den nästa gång den gör sig påmind.
En liten övning att testa själv
Nästa gång du står inför ett val, stort eller litet, testa att göra det här innan du tänker dig fram till ett svar:
- Ställ dig upp om du kan, och grunda fötterna stadigt i golvet.
- Föreställ dig det ena alternativet tydligt och ta ett kliv mot det. Lägg märke till vad som händer i kroppen: andning, hållning, temperatur, impuls till rörelse.
- Ta ett kliv tillbaka, skaka lätt av dig intrycket, och föreställ dig ett annat alternativ och ta ett kliv mot det. Lägg återigen märke till vad som händer i kroppen.
- Fråga dig sedan: vilket av alternativen fick kroppen att öppna sig, och vilket fick den att dra ihop sig?
- Låt svaret vara information, inte ett facit. Kroppen är en röst i systemet, inte den enda.
Övningen ger sällan ett definitivt svar direkt. Men den är ett sätt att börja lyssna på den inre viljans viskning och träna oss i att förnimma hur den talar genom kroppen.
Vill du utforska det här mer?
Om du känner igen dig i att ha tappat kontakten med vad du egentligen vill kan vi jobba vidare med det från flera olika vinklar i samtalsterapi 1:1, digitalt eller på plats i Malmö.
Hör gärna av dig om du vill veta mer.
Lämna en kommentar